Min första, riktiga kärlek.... Hum. Jag kan faktiskt inte säga vad han heter. Det är inte så många som vet om denna kärlek, men jag lovar och svär jag var galen i denna kille.
Första dagen i gymnasiet blev jag helt hutlöst förälskad i killen, det ironiska är att jag aldrig yttrat ett ord om detta för killen i fråga. Förstår ni? Jag gick olyckligt förälskad i en människa i flera år. Usch, det var en jobbig och konstig förälskelse. Men som allt annat gick den över. Även om jag fortf. tycker den här människan är grym så är han bara en vän nuförtiden.
Nu tror många säkert bara att jag ljuger. Ni tror säkert att mitt ex var min första kärlek. Men det är så mycket ni där ute inte vet och som ni kommenterar anonymt om varje dag och självklart en del påhopp på facebook om. Svaret är simpelt. Mitt förhållande till mitt ex var konstigt. Man skulle kunna beskriva det i en enkel mening. Jag älskade honom som min bästa vän men hatade honom som min pojkvän. Det fanns inget annat än vänskapskärlek från min sida. Jag ville göra slut med denna kille på min födelsedag dvs. 2 månader efter vi blivit tillsammans. Men han hade redan blivit en så bra vän för mig.
Jag försökte göra slut flera gånger efter detta. Jag ville bara ut men jag kunde inte. Då skulle jag förlora en av mina bästa vänner. Så jag övertalade mig själv att stanna kvar så jag kanske skulle bli kär. Men jag lurade mig själv. Jag försökte finna kärleken på andra håll och ibland blev jag riktigt förtjust men när det väl kom till kritan och jag skulle göra slut så kunde jag inte. Jag ville ha kvar min bästa vän. Jag hade sådan fruktansvärd ångest och mådde så dåligt under hela denna tiden, dvs nästan 2 år. Jag var så förvirrad, så ledsen och så fångad. Jag grät i flera timmar när han skulle sova över, jag offrade aldrig något för honom och jag brydde mig aldrig. För jag hatade honom för att han var min pojkvän och om jag gjorde slut förlorade jag bästa kompisen också. Bara den som själv upplevt detta förstår ångesten man måste leva med. Tillslut gjorde vi faktiskt slut och det var fruktansvärt jobbigt. Jag klippte kontakten med min bästa vän. Men samtidigt var jag så lycklig för att jag fick leta efter kärleken öppet nu. Jag behövde inte förklara varför jag var in a relationship på facebook, inga ursäkter, ingenting. Ångesten flög sin kos samma dag. Det var så glasklart att det var såhär det skulle vara. Jag blev lycklig för första gången på 2 år. Men med en kompis mindre. Så jag är inte en elak, iskall människa. Jag var bara ung och oförmögen att förstå vad kärlek är och att man inte kan vara tillsammans med någon för att de är en nära vän. För att kunna vara tillsammans med någon måste man vara stolt över att vara med den personen, man måste älska. Jag skämdes över mitt förhållande, jag var alltid singel i mitt huvud och jag letade hela tiden efter min fantastiska prins som skulle rädda mig.
Även om han då var en väldigt nära vän så är han inte det längre. Jag skulle inte ens prata med den här människan idag, så hemskt anser jag att han har uppfört sig. Och visst jag får skylla mig själv för att jag har hittat på en del saker för att jag ville få honom att hata mig så att han skulle lämna mig ifred, det slår jag mig i huvudet för flera gånger. Ärlighet lönar sig, lögner kommer alltid tillslut och biter er i arslet belive me.
Nu vet ni. Och nu vill jag att ni ska lämna det här bakom er. Jag har det för länge sedan, hur orkar ni ens kommentera detta? Det här är abssolut sista gången jag skriver om något som har med det förhållandet att göra. No more.
Första dagen i gymnasiet blev jag helt hutlöst förälskad i killen, det ironiska är att jag aldrig yttrat ett ord om detta för killen i fråga. Förstår ni? Jag gick olyckligt förälskad i en människa i flera år. Usch, det var en jobbig och konstig förälskelse. Men som allt annat gick den över. Även om jag fortf. tycker den här människan är grym så är han bara en vän nuförtiden.
Nu tror många säkert bara att jag ljuger. Ni tror säkert att mitt ex var min första kärlek. Men det är så mycket ni där ute inte vet och som ni kommenterar anonymt om varje dag och självklart en del påhopp på facebook om. Svaret är simpelt. Mitt förhållande till mitt ex var konstigt. Man skulle kunna beskriva det i en enkel mening. Jag älskade honom som min bästa vän men hatade honom som min pojkvän. Det fanns inget annat än vänskapskärlek från min sida. Jag ville göra slut med denna kille på min födelsedag dvs. 2 månader efter vi blivit tillsammans. Men han hade redan blivit en så bra vän för mig.
Jag försökte göra slut flera gånger efter detta. Jag ville bara ut men jag kunde inte. Då skulle jag förlora en av mina bästa vänner. Så jag övertalade mig själv att stanna kvar så jag kanske skulle bli kär. Men jag lurade mig själv. Jag försökte finna kärleken på andra håll och ibland blev jag riktigt förtjust men när det väl kom till kritan och jag skulle göra slut så kunde jag inte. Jag ville ha kvar min bästa vän. Jag hade sådan fruktansvärd ångest och mådde så dåligt under hela denna tiden, dvs nästan 2 år. Jag var så förvirrad, så ledsen och så fångad. Jag grät i flera timmar när han skulle sova över, jag offrade aldrig något för honom och jag brydde mig aldrig. För jag hatade honom för att han var min pojkvän och om jag gjorde slut förlorade jag bästa kompisen också. Bara den som själv upplevt detta förstår ångesten man måste leva med. Tillslut gjorde vi faktiskt slut och det var fruktansvärt jobbigt. Jag klippte kontakten med min bästa vän. Men samtidigt var jag så lycklig för att jag fick leta efter kärleken öppet nu. Jag behövde inte förklara varför jag var in a relationship på facebook, inga ursäkter, ingenting. Ångesten flög sin kos samma dag. Det var så glasklart att det var såhär det skulle vara. Jag blev lycklig för första gången på 2 år. Men med en kompis mindre. Så jag är inte en elak, iskall människa. Jag var bara ung och oförmögen att förstå vad kärlek är och att man inte kan vara tillsammans med någon för att de är en nära vän. För att kunna vara tillsammans med någon måste man vara stolt över att vara med den personen, man måste älska. Jag skämdes över mitt förhållande, jag var alltid singel i mitt huvud och jag letade hela tiden efter min fantastiska prins som skulle rädda mig.
Även om han då var en väldigt nära vän så är han inte det längre. Jag skulle inte ens prata med den här människan idag, så hemskt anser jag att han har uppfört sig. Och visst jag får skylla mig själv för att jag har hittat på en del saker för att jag ville få honom att hata mig så att han skulle lämna mig ifred, det slår jag mig i huvudet för flera gånger. Ärlighet lönar sig, lögner kommer alltid tillslut och biter er i arslet belive me.
Nu vet ni. Och nu vill jag att ni ska lämna det här bakom er. Jag har det för länge sedan, hur orkar ni ens kommentera detta? Det här är abssolut sista gången jag skriver om något som har med det förhållandet att göra. No more.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar